Världens bästa Mills

Jag älskar We were soldiers! Det är nog en av dom bästa filmerna jag sett! Känner mig helt tom i skallen när jag ser den, och när jag ser den fattar jag inte hur folk möjligtvis kan vilja åka ut i krig! För vad liksom?! För att hoppa av en helikopter och sen dö efter en minut eller att bli skjuten när man inte ens hunnit av.. Eller för att ligga hela natten i gräset, höra hur fienden närmar sig utan att man ser något, bara ljud från deras skor som smyger i det torra gräset. Höra en handgranat kastas utan att veta vart den är påväg, mot mig? Ligga där och veta att man kan dö vilken sekund som helst, tänka på alla där hemma som man kanske aldrig med kommer få se. Och om man nu kommer hem, får se dom man älskar igen kommer man då kunna vara riktigt lycklig, när man hållt sin bästa vän i armarna, sett han dö och fått en att lova att hälsa hem, förklara hur mycket han älskar sin fru, barn, föräldrar. Kommer man någonsin kunna sova på nätterna utan att drömma om det? Kommer man kunna se och höra en helekopter över sig utan att automatiskt kasta sig ner på marken? Kan man överleva att man sett någon i ögonen precis innan man dödat personen? Kommer man någonsin kunna älska och uppskatta livet igen?

Jag har kommit på vad jag ska göra för engelska arbete.. Precis om det jag precis skrev Vietnam, LZ X-Ray, min syn på kriget och tillslut en dagboksdel som att jag själv varit där. Och om mailen jag fått av gamla soldater som varit i Vietnam, jag älskar att läsa dom, det blir så verkligt! Och så ska jag läsa ut boken "We were soldiers once... and young" av Hal Moore (överste i kompani 7 LZ X-Ray) och Joe Galloway (journalist som var vid LZ X-Ray). Jag kanske låter besatt och det är jag nog också..

Godnatt!